Oktoberdimmans fasad

Gäddgårdsskolans Nobelpris i litteratur 2017

Det är en vanlig fredag. Men den drar åt det ovanliga hållet, för jag ska till tandläkaren. Vilket innebär en bussresa med ett byte. En vardag som är lite rundare än alla andra fyrkantiga dagar helt enkelt.

Jag står på busshållplatsen i Valskog och njuter av tystnaden. Tänker på allt och inget, och det stör mig inte att jag inte kommer fram till något. Jag har just inget att komma fram till. Småstör mig på kylan, det gör jag, men sommaren kommer, även om det är oktober. Jag behöver dessutom inte frysa så länge, för en blå buss med nummer 49 kommer precis fram ur dimman. Så jag kliver på bussen.

När jag väl är inne in i bussen efter att ha dragit en biljett från mitt plastkort skiner jag upp; i mitten av bussen, precis bakom dörrarna, sitter Helena. Min klasskamrat och granne från lågstadiet. Vi var de töntiga småtjejerna som i våran egna skala gjorde allt tillsammans. Glad i att få träffa henne småspringer jag fram och sätter mig på sätet bredvid henne. ”Hej”, säger jag entusiastiskt. När Helena hör mig lyser hon upp och säger lika glatt: ”Nemen hej, det var länge sen!” Innan jag hinner öppna munnen lägger hon till: ”Hur mår du?” Det låter inte som att hon menar det, utan mer som den klassiska hälsningsfrasen man säger bara för att vara artig. Men efter att ha vuxit upp så nära henne, kan jag se på hennes ögon att hon menar vad hon säger. Och att hon bryr sig om svaret. Jag hinner inte inse att hon uppmanar mig till att tänka efter själv, innan jag ger auto-svaret ”bra”. Helena verkar inte helt nöjd med det svaret, utan tittar på mig med en blick som säger att hon precis genomskådat det jag sa.

Då finns det någonting inom mig som tänds igen. Efter alla år så finns det någon som bryr sig. Av alla är det Helena. Hon som brydde sig då med. Även fast vi aldrig haft något mer gemensamt än det som barn har. Även fast vi alltid varit så olika, så kunde vi förstå varandra. I och med frågan förstår jag att vi skulle göra det idag med. Därför vill jag dela med mig. Men jag vet inte vad jag skulle säga. Osäker tittar jag på henne, och hon ler tillbaka. Hon skulle lyssna, det kan jag se. Så jag tittar ut genom fönstret, som för att visa att jag tänker. Överväger.

Där utanför svischar de färgglada björkarna förbi, men de är gråmålade av dimman. Träden är helt ovetande om hur modig jag precis bestämt mig för att vara. Men först måste jag faktiskt tänka ut mitt svar. Så att det inte blir en lögn till.

Ja, jag mår bra, det gör jag. Men det är klart att jag saknar Helena. Det är klart att jag önskar att vi kunde vara som vi var då. Och nej, jag mår inte alltid bra. Men jag mår bra, för jag ska inte tänka något annat. Jag mår bra. För ingen skulle få veta något annat. Jag mår bra. Jag mår bra. Men när jag ser henne sitta där, är det som om minnena blossar upp igen.

Nej, jag mådde inte bra när jag lämnade henne. Jag har ingen annan att skylla på än mig själv. Hade jag inte skapat en fasad, för att sedan tro på den, hade jag varit kvar med Helena. Om jag inte hade ljugit för mig själv, och fått mig att tro att jag skulle klara mig utan henne, så hade jag varit kvar med Helena. Jag lät mig själv flytta till ett ställe där jag inte kände någon, med tron om att jag skulle trivas ändå. Men det var först då jag insåg hur mycket jag behövde Helena. Nu sitter hon här, bredvid mig, i en buss med slitna säten och tuggummi på golvet. Hon tittar på mig, som om hon är redo att lyssna. Jag blir nästan arg på henne. Hur kan hon få min hjärna att gå på högvarv genom att bara titta på mig?

Nej, jag mådde inte bra när jag insåg. Inte bara sanningen, utan också betydelsen. Innebörden. Som ett slag i huvudet. Allt på en gång. Det som fortfarande svider är att jag vet att det finns vissa som inte har insett ännu. Av allt det jag kallat mitt liv. Av allt det jag såg som viktigt. Av allt det jag hade värdesatt än idag om jag visste att det var äkta, det var inte sant. Det var bara en fasad. Min fasad. Men det är så lätt att ljuga tills man själv tror på det. Därav, jag mår bra.

Nu i efterhand vet jag vart det ledde mig, och därför skulle jag inte vilja ändra på något i min historia. Där och då, alltid. Jag hade velat skapa det som aldrig varit mer än en fasad. Det som jag visade för alla andra, men aldrig var. Innerst inne vet jag att jag fortfarande är mitt i processen ”att hitta mig själv”. Jag vet det, även om jag tvingar mig själv att tro att jag är klar. Men jag kan se vart jag är på väg, och det blir ett hus med lika fin insida som fasad. Jag ser det som att den jag försökte vara inte var jag, och att mitt egna liv precis börjat. Allt som hände innan jag påbörjade mitt egna liv ser jag som något som stärker mig och gör att jag kommer att kunna se igenom mina egna lögner som jag skapat för mig själv. Det är det jag har lärt mig.

Utanför bussen står dimman som en vägg. En åker, tänker jag, och inser att jag totalt tappat mitt fokus. Men när jag möter Helenas blick igen är det inte svårt att hitta tillbaka, så många gånger som jag tänkt dessa tankar förut.

På sätt och vis klarade jag mig ändå, för när jag insåg att jag måste vara den jag visar upp, och inte låtsas som att jag är mer än jag är, så blev jag istället mig själv. Inte mig själv fullt ut, men mer än jag någonsin varit. Kvar blev jag, utan den fasad jag alltid levt med. Och jag vet att Helena, som sitter där beredd att lyssna om jag nu skulle säga något, skulle tycka om mig med. Förmodligen skulle hon förlåta mig. Även fast jag svek henne. Jag har min chans nu. Jag skulle kunna berätta både hur jag mått, och hur jag mår, eller be om ursäkt. Men när hon sitter där, då blir allt för verkligt. Helena, som alltid varit så förståndig, förlåtande, självständig, perfekt, hon skulle förlåta mig. Om jag bara var modig nog.

Helena skulle förstå mig. Så därför svarar jag på hennes fråga. Inte som auto-svaret, utan som om jag menar vad jag säger, för det gör jag. Mitt svar är ”Bra”. Sedan säger jag i samma tonläge: “Hur mår du?” Svaret jag får säger hon med eftertryck: ”Bra. Och jag saknar dig”.

När jag en stund senare går från bussen gråter jag, och varför kan jag inte säga utan att ljuga för mig själv. Även fast jag vet.

Att gå till tandläkaren är då ändå ganska fyrkantigt det med. I alla fall i kontrast till annat.


Gäddgårdsskolans Nobelpris i litteratur 2017

Årets Nobelpris tilldelas en författare som lyckas skingra oktoberdimman med en enkel fråga, en fråga som avslöjar hur lätt och ofta vi ljuger om det mest väsentliga i livet.

Genom ett stilistiskt säkert språk pulserar berättelsen fram genom den gråa och fyrkantiga vardagen mot ett avgörande ögonblick då någon verkligen ser oss trots att ingen annan gör det, kanske inte ens vi själva. Det enkla svaret på frågan har för alltid bytt innebörd.

Gäddgårdsskolans Nobelpris i litteratur 2017 går till Tilda Wigforss i 9C för novellen Oktoberdimmans fasad.